Anonymitet, hot eller möjlighet?

Häromdagen läste jag en artikel på Vasabladet där det framkom att det nu kommer att bli omöjligt att kommentera anonymt på deras webbartiklar. Samma sak gäller alla andra under hss media. För att kommentera en webbartikel krävs i framtiden facebook-inloggning, alltså i princip en verifiering av vem man är. 

Jag är tudelad till hela fenomenet att kunna skriva anonymt på nätet. Det finns både bra och dåliga saker med det mesta, men i den här frågan tycker jag nästan att det lutar mera mot det dåliga att inte kunna kommentera anonymt. 

Jag förstår tanken om att man genom att inte tillåta anonymitet skulle kunna få till en saklig debatt utan personliga påhopp. Det är väl grundtanken? Det är en fin tanke men det finns vissa baksidor också. Varför vill folk prompt ha ett ansikte bakom varenda kommentar och åsikt som ges idag? Jag tycker det känns som att man vill ha någon att peka på. Man vill kunna peka finger exakt varifrån fel tanke kommer, detta skapar sedan en större polarisering av samhället. Vi mot de. Hur roligt skulle det vara att nu få meddelanden till sin facebook-chat där folk berättar hur fel du har och vilken dålig människa du är som tänker sådär? Det kanske också ligger någonting i den här stalkingkulturen vi lever i nu. Det ska vara lätt att hitta folk och gå igenom deras liv, eller i alla fall det de delar med sig av på sociala medier. Man vill så gärna kunna placera folk i olika fack. 

Finns det inte också en risk att de med de mest insiktsfulla och intressanta inläggen som tidigare kommenterat anonymt känner att det blir ett för stort steg att ta att visa hela sin facebook-profil? En tröskel? Det de här personerna gör är att sprida idéer, en ny synvinkel och komma med intressanta motargument. Det kan finnas många anledningar till att dessa individer vill hållas anonyma. Jodå, man ska kunna stå för det man säger men: "anonymitet tvingar människor att lägga fokus på idéerna som framförs och inte vilken adress budbäraren har. Och det är därför dom inte vill att du ska kunna vara anonym, för det värsta dom vet är att behöva bemöta argumenten, att behöva titta över källorna", säger en typ jag följer på Youtube som nuförtiden går under namnet Angry Foreigner. Och jag håller med. Hela videon är värd att kolla igenom. 

Yttrandefrihet. Ett mycket fint ord. Jag har väldigt svårt med folk som använder yttrandefriheten som ett vapen. Yttrandefrihet betyder att få uttrycka sin åsikt, ibland är det som att folk glömmer bort att yttrandefrihet inte betyder att man kan slopa det sunda förnuftet. "En grundläggande tanke bakom yttrandefriheten är att var och en skall kunna ta del av en mångfald av åsikter gällande alla de frågor som vi fattar gemensamma beslut om. Yttrandefriheten brukar beskrivas som viktig för demokratin för att den möjliggör att information kan spridas fritt, och därmed får medborgare och beslutsfattare bättre möjligheter att komma fram till välgrundade beslut", skriver de på mänskligarättigheter.se. Yttrandefrihet betyder inte rätten att kränka folk eller på annat vis orsaka någon skada, varken anonymt eller under eget namn.

"Samtliga kommentarer förhandsmodereras", skriver Vasabladet i sin artikel, det är alltså någon som sitter och läser igenom varje kommentar och ser om den är relevant för diskussionen och inte fungerar i förnedrande syfte. Så varför ska man inte få fortsätta vara anonym då när det ändå är någon som sitter och kollar om det som skrivs passar in i sammanhanget eller inte före kommentaren publiceras?

De som lever för att förnedra folk på nätet kommer nog säkert att göra det i sitt eget namn, och gör det redan till viss del. Och sådana som tar åt sig av påhopp som sker av en anonym användare borde väl inte alls lägga sig i samhällsdebatter? Skaffa lite skinn på näsan och var inte så lättkränkt. Är det ens värt att argumentera med någon som inte är saklig? 

Det måste väl ha funnits en anledning till att webbkommentarer varit anonyma överhuvudtaget? Är det ingen annan som får lite Storebror ser dig-vibbar av att slopa anonymiteten?

Publicerad 26.02.2017 kl. 16:30

Förbannade älskade lockar

 

Jag har tänkt inleda mitt bloggande på ratata med ett relativt lättsmält tema. Jag har tänkt prata om hår, och jag är så självcentrerad att jag kommer att prata om mitt eget hår. 

Mitt hår har alltid varit självlockigt. Så länge jag var i den härliga åldern när man inte brydde sig om hur man såg ut (typ dagis till någonstans i mitten av lågstadiet?) hade jag inget som helst problem med mitt hår. Min farmor var nog den som allra mest uppskattade att pilla och ha sig med det. Komplimanger kom överallt ifrån. Jag var inte ens tonåring före jag började hänga på internetsidor där man skapar sig själv en profil och lär känna andra människor, läs berusad.org och kamrat.se, minnen alltså eller hur? Det var nog någonstans där, i flödet av en massa olika utseenden och stilar, som jag började fundera över mig själv. Jag introducerades av kompisar till band som My Chemical Romance, och stilen som bandet hade tilltalade mig. Det var mörka kläder, kajal runt ögonen och inget annat än rakt hår. För på alla bilder jag såg som jag tyckte var fina hade tjejerna spikrakt hår och möjligtvis också färgat i någon skrikig färg. 

Det var då som plattången blev min absolut bästa vän. Jag kunde inte ha brytt mig mindre om hur skadligt det var för håret, jag skulle ha det rakt. Under högstadiet fanns det nästan inte en enda dag när jag skulle ha gått till skolan med lockigt hår. Det fanns inte i min världsbild. I mina ögon var mitt naturligt lockiga hår en förbannelse. Det överensstämde inte alls med den inre bild jag hade av mig själv, med idealbilden jag hade av mig själv. Skulle mitt hår oturligt nog ha lockat sig, typ varje gång det kom i kontakt med regn, gick jag med huvan uppdragen. Jag frågade en gång frisören om det gick att göra håret permanent rakt men hon sade att det tär förskräckligt mycket på håret och att hon starkt avråder mig från det. 

Jag kunde inte ta åt mig av komplimanger jag fick för mitt lockiga hår. Lockarna var för mig den djupaste av förbannelser, jag kunde inte acceptera en komplimang för något som jag avskydde så mycket. Det kanske också ligger någonting i att jag aldrig ville vara speciell. De flesta runt mig hade nämligen rakt hår. Och jag ville vara som alla andra. Självlockigt hår är ju ändå i minoritet i de flesta sammanhang. 

Det skulle dröja tills början av gymnasiet innan jag insåg att: 1) platta håret är jobbigt och tidskrävande, 2) folk i min närhet har betalat skitmycket pengar för permanentlockar. En dag lämnade jag håret lockigt efter duschen och tittade på mig själv i spegeln. Håret lade sig i skruvlockar längs min axel. Jag gick ut till mamma i köket och sade något i stil med: "alltså egentligen är det ju nog ganska fint med lockigt hår". Mamma stod och såg på mig en stund och skrattade sedan åt mig som om jag precis hade berättat åt henne att bananer är gula. 

Jag undrar vad det kan vara som gör att det tar en hel barndom/tonår att lära sig acceptera sitt hår. Nåväl, jag har lyckats nu i alla fall, finns säkert sådana som inte gjort det. Man vill ju alltid ha det man inte har, brukar dom ju säga. Det handlar väl bara om självacceptans. Och att lära sig ta emot komplimanger. 

Nuförtiden låter jag mitt hår vara lockigt varje dag. Vid några få undantag, när jag känner för att styla upp mig lite inför en utekväll, plattar jag det. Det jag gör för att få håret på bilden är att duscha från morgonen och använda produkter som är speciellt bra för torrt hår och sedan bara låta det torka av sig självt. Låter enkelt men med tiden som jag blivit äldre har jag också, när det kommer till håret, blivit lat. Jag orkar inte bry mig så mycket om det så ibland ser det lite risigt och burrigt ut, orka duscha varje morgon liksom. Jag sneglar fortfarande på folk med rakt hår, det ser så lättskött ut. Jag har nu blivit för lat för mitt eget hår. 

 

Jag förhastade mig helt fantastiskt här tidigare idag så att jag råkade radera mitt första inlägg, den knappen är alldeles för lättillgänglig. Men så är det väl att byta portal, man lär sig förhoppningsvis av sina misstag. :D

Publicerad 20.02.2017 kl. 16:27

Hej, jag heter Heidi. Jag är 21 år och bosatt i Åbo. På min fritid tycker jag om att utöva karate, kolla lärorika youtube-videos och hänga med folk jag gillar. Jag skriver om sådant jag finner väsentligt för stunden och mina ämnen varierar in i det oändliga.