Finländaren och alkoholen

Svenska Yle publicerade en artikel där man skriver att regeringen kommit överens om ett lagförslag om att alkoholhaltiga drycker på upp till 5,5% ska få säljas i matbutiken. And everyone loses their minds.

Skillnaden på varifrån man handlar sin mat och varifrån man handlar sin snapsflaska kan ligga på ca 20 steg. Vanligtvis ligger Alko i samma byggnad som matbutiken. Vad är det som egentligen är en så stor skillnad? 

Jag tror man borde se tillbaka på Finlands historia för att förstå varför alkohol är ett sådant hjärteämne för finländare. Det rådde alkoholförbud i landet mellan år 1919-1932. Var folk nyktra då? Nä knappast. Smuggling var vanligt förekommande och den som ville ha tag på det fick nog det på sätt eller annat, lite som snuskulturen här i landet idag. När förbudet upphävdes bildades det som vi idag känner som Alko, alkoholen har alltså varit under statlig reglering i många decennier. 

Åker man till resten av Europa, redan så nära som till Danmark, säljs alkohol i matbutikerna. Skulle vi införa samma system i Finland skulle en generation eventuellt supa ihjäl sig medan nästa förmodligen skulle lära sig dricka med måtta efter att ha fått möjligheten att se sig runt i världen och inse att alkohol kan avnjutas utan enbart berusningssyfte. Cynikern i mig säger att det då blir en period av naturlig selektion, den starke överlever.

Sedan kan man ju fråga sig varifrån den här "rådåkan"-kulturen kommit ifrån, vad beror den på? Varför är det så ingrott i den finska själen att när man super så ska man göra det på riktigt?

Men jag tänker att, precis som jag nämnde tidigare, det skiljer inte så många steg från ett Alko och matbutiken, den som vill ha sin sprit går helt enkelt efter den. Jag kan bara inte se varför det skulle vara någon skillnad från vilken butik man handlar. Skillnaden idag ligger bara i att man köper mat i ena butiken medan starkare alkohol finns i den bredvid. Finns allt under samma tak blir steget kanske lite kortare/ eller stegen lite färre från att köpa allt på samma gång och komma hem snabbare. 

Och kom inte och säg att det här skulle ha något att göra med ungdomars supande. Ungdomar får tag på sin sprit oavsett varifrån langaren köper den. 

Man borde lära folk att supa med måtta redan från början. Eller snarare ändra verbet från supa till smutta. Att vara lite bekant med alkohol redan hemifrån, ett litet cognacsglas eller vinglas för att smaka på, gör faktiskt mera nytta än skada. Man borde inom familjerna avdramatisera alkoholen, en cider någon gång skadar inte efter att man är i typ femtonårsåldern. Det är snarare gott till maten. Allra värst är det när det råder nolltolerans och man måste smyga med det. Ifall man då skulle få tag på sprit skulle man säkert ta tillfället i akt och supa sig stupfull. 

Där kanske det ligger. Långt nere i den finska folksjälen tror vi att det fortfarande råder alkoholförbud, när man en gång kommer över spriten så är det klippt. 

Det lär ta någon gereration innan Alko avskaffas och man kan köpa sitt vin från matbutiken så som man gör i resten av världen. Finland är kanske inte redo för en stor alkoholomställning ännu, men man kan ju alltid börja jobba mot det. 

Publicerad 21.06.2017 kl. 16:08

Utseendefixering och allt det där

Det här inlägget blir dagen till ära en fortsättning på ett inlägg jag skrev på min gamla blogg om bröst och mitt förhållande till hela det fenomenet. Jag avslutar det inlägget med: "Utseendefixering och allt det där. Men det tänker jag inte gå in närmare på mera. Tack för mig". Nu är dagen kommen när jag tänker gå in på utseendefixering och allt det där och min syn på saken. 

Egentligen är jag ganska trött på det här snacket men jag känner ändå att jag måste. För mig är det här "du är bra precis som du är" en sådan självklarhet att det blivit en sådan äcklig klichée. I många år har jag jobbat med min självkänsla från att ha levt med social ångest tills idag när jag känner mig nästan okrossbar. 

Kroppshets. Det är väl det som definierar 2010-talet? Man ska vara smal, ha kurvorna på de rätta ställena, vara aktiv och attraktiv. Vem är det jag snackar om? Jo men kvinnorna såklart. Det är klart att männen också upplever en hets men inte alls i samma utsträckning som kvinnor. Om det är någon vars självkänsla attackeras av media som skriker konsummera mera så är det ju kvinnor. Jag läste en bok till en kurs, Vip-rummet (2014) av Jens Lapidus. I den finns en så träffande iakttagelse av reklam som görs av en av karaktärerna: "Reklamen skulle väcka habegäret, det var ju dess uppenbara syfte. Men för att lyckas verkade det som om betraktaren måste känna sig underlägsen reklamobjektet. Om den som tittade på den här modellen redan kände sig tillräckligt vacker eller vältränad, så fanns ju ingen anledning att köpa kläderna. Om den som tittade var för nöjd med sig själv, fanns ingen anledning att vilja förbättra sig genom konsumtion". Till saken hör att karaktären tillbringat 8 år i fängelse varav han känner att han fått en sorts detox från samhällets besatthet av att konsummera. Med tillräcklig distans från något öppnas ens ögon på ett nytt sätt. 

Det viktiga idag är att försöka se igenom alla som försöker hjärntvätta dig till att tro att du aldrig är tillräcklig som du är. Reklam försöker belysa ett problem som måste åtgärdas, den insinuerar att du också har ett sådant problem, den presenterar en lösning som du ska köpa. Men grejen är att det aldrig går att vinna. Det är alltid reklamen som vinner varje gång du låter den göra det. Den spelar med vår självkänsla: "du är inte tillräcklig om du inte köper vår produkt".

Jag har funderat på vem det egentligen är som ligger bakom kroppshetsen som vi lever i idag. Jag kommer att vara så djärv och påstå att det är andra kvinnor. Kvinnor inom modebranschen är de som skapar dessa onaturliga standarder som sedan smittar av sig på våra egna bilder av vad som anses vara åtråvärt. Ingen kan väl komma och påstå att kvinnor inte ser på andra kvinnor och dömer dem utifrån hur de ser ut, deras stil, hela deras uppenbarelse? Av någon anledning har jag för mig att män inte alls håller sig lika kritiska till kvinnors utseende, överlag då, undantag finns förstås. De största förebilderna för många är ju just sådana som i princip får betalt för att vara snygga, skådespelare, popartister, modeller. Och just för att de är så framgångsrika i det de gör luras vi till att tro att man också borde se ut som dem för att på något vis betyda något. 

Vår självkänsla beror till största delen på vad vi väljer att ta till oss som sanningar. Om hela din värld kretsar kring sanningen att en platt mage är det enda rätta här i världen så ter det sig ju automatiskt att du alltid kommer att förakta din egen mage så länge den inte möter din egen standard. Alla snackar ju också om "ååh den här jävla kroppshetsen, det är ju så jobbigt när samhället har sådana omöjliga standarder som man borde uppnå". Är det inte då bara en själv som sitter och pratar skit om sin egen oförmåga att skärskåda det rådande kroppsidealet? 

 

Är det ett ideal för dig? 

Är det ett ideal för allihopa?

Vems ideal är mest värt att sträva efter?

Vem försöker du lura?

Vem ska vinna - hon på planschen eller du?

 

 

Publicerad 08.03.2017 kl. 12:06

A cure for wellness - en recension

Igåkväll var jag på bio med två vänner. Det är sällan jag tar mig för att se skräckfilmer, speciellt på bio har jag undvikit dem. Men den här gången kunde jag inte riktigt motstå. På schemat stod filmen A cure for wellness av Gore Verbinski, regissören bakom The Ring. Det faktum att filmen började kl. 22:20 tycker jag bidrog lite till de skräckblandade förväntningskänslorna jag hade när vi steg in i biosalongen. Förutom att kolla trailern hade jag tittat igenom en review av filmen som inte innehöll spoilers. I den berättade de att det fanns vissa scener som nog skulle ge riktiga obehagskänslor och att filmen kan ge upphov till en del obesvarade frågor när man går ut. 

På imdb har filmen en rating på 6,6. Själv skulle jag nästan kunna ge den en 8:a. Detta baserar jag på den audiovisuella upplevelsen filmen ger. Den är fantastiskt väldigt vacker, vad annat kan man förvänta sig när den till största delen utspelar sig bland Schweiz bergstoppar? Dessutom tycker jag den geografiska placeringen fungerar som en kontrast till insidan av välmåendecentret som är den primära scenen. Centret har en mystisk atmosfär som för tankarna till den typiska bilden av gamla mentalsjukhus. Musiken är något som verkligen gör en film tycker jag. I den här filmen har man verkligen satsat på musiken, men också vissa ljud har en stor betydelse för övertygelsen. När ljudet från en spolknapp lyckas frambringa en känsla av obehag är det ganska bra gjort. Filmen har även en egen liten melodi som sjungs av liten flicka, det blir som en sorts signaturmelodi, den är dessutom så enkel att den fastnar i huvudet meddetsamma och är inte helt omöjlig att nynna med till. Jag tycker det ligger något väldigt mystiskt över hela melodin, den fungerar som en tröst i en mörk värld. 

Jag är förvånad faktiskt över att filmen recenserats som ganska medioker. Själv måste jag säga att jag är lite förbluffad över hur den ens finns till med tanke på hur pass unsettling (finns inget bra svenskt ord med den nyans jag söker) på så många nivåer den är. Jag vill inte gå in på detaljer för jag tycker att folk ska gå och se den själva för den är verkligen en upplevelse. Jag tycker det ligger någonting väldigt mästerligt i att lyckas skapa scener var man som åskådare sitter på helspänn fastän inget desto äckligare egentligen händer. Men bara tanken på att det kanske kunde göra det är oftast redan tillräcklig. Det betyder dock inte att det inte finns scener som på riktigt får en att grimasera, lägga en hand över munnen av äckel och känna hur det vrider sig i magen. Some things cannot be unseen liksom. Den är inte för the faint hearted om vi säger så. Filmen är aningen besatt av stora blodiglar så om det är en deal breaker för någon kunde det vara värt att lämna den osedd. 

Skräckfilmer brukar ofta per automatik innehålla en del klichéer men jag tyckte jag såg inte så många sådana. Den är inte förutsägbar på något vis tycker jag, allt kommer som överraskningar. Speciellt hela upplösningen och anledningen till varför centret finns till från första början. Det intressanta är också hur filmen lyckas spela med åskådarens sympati för karaktärerna, det tar en rätt så lång tid innan man på riktigt kommer underfund med vem som är antagonisten. Det enda som kanske kunde vara det typiska är att när huvudkaraktären pratar om att lämna centret får han till svar att: "nobody ever leaves". Men det blir inte klyschigt ändå för det framkommer en form av twist i hela den biten efter ett tag som gör att man köper det ändå. 

Jag ville alltid under filmens gång hitta ett tema. Vad vill man säga med den? Efter att ha sett en video (en enda stor spoiler obs obs) som förklarar slutet fick jag äntligen utrett de diffusa tankar som uppstått i mitt huvud. Det finns trots allt en liten samhällskritik i den. På ett sätt får man nog svaret på vad som är kuren för välmående, egentligen på ett ganska dubbeltydigt sätt. 

Jag tycker om filmer som kräver en viss koncentration. Hela historien är ganska mystisk och komplicerad och den kräver en del bearbetning efteråt för att smälta alla intryck. Jag tycker extra mycket om filmer som på något sätt lämnar något efter sig i en, ibland satt jag faktiskt och log för mig själv när allt satt så perfekt, det visuella och ljudet och skådespeleriet. Det är utmärkt skådespeleri för att vara skräckfilm/mystery/sci-fi. Jag skulle gärna se filmen igen. Kanske för att försöka förstå den bättre, det är flera scener som ger upphov till rynkade pannor och en rad av frågor. Det var faktiskt så att när vi gick ut ur salongen var det första en av mina vänner sa: "so many questions" och vi andra skrattade och höll med. 

Publicerad 05.03.2017 kl. 15:19

Anonymitet, hot eller möjlighet?

Häromdagen läste jag en artikel på Vasabladet där det framkom att det nu kommer att bli omöjligt att kommentera anonymt på deras webbartiklar. Samma sak gäller alla andra under hss media. För att kommentera en webbartikel krävs i framtiden facebook-inloggning, alltså i princip en verifiering av vem man är. 

Jag är tudelad till hela fenomenet att kunna skriva anonymt på nätet. Det finns både bra och dåliga saker med det mesta, men i den här frågan tycker jag nästan att det lutar mera mot det dåliga att inte kunna kommentera anonymt. 

Jag förstår tanken om att man genom att inte tillåta anonymitet skulle kunna få till en saklig debatt utan personliga påhopp. Det är väl grundtanken? Det är en fin tanke men det finns vissa baksidor också. Varför vill folk prompt ha ett ansikte bakom varenda kommentar och åsikt som ges idag? Jag tycker det känns som att man vill ha någon att peka på. Man vill kunna peka finger exakt varifrån fel tanke kommer, detta skapar sedan en större polarisering av samhället. Vi mot de. Hur roligt skulle det vara att nu få meddelanden till sin facebook-chat där folk berättar hur fel du har och vilken dålig människa du är som tänker sådär? Det kanske också ligger någonting i den här stalkingkulturen vi lever i nu. Det ska vara lätt att hitta folk och gå igenom deras liv, eller i alla fall det de delar med sig av på sociala medier. Man vill så gärna kunna placera folk i olika fack. 

Finns det inte också en risk att de med de mest insiktsfulla och intressanta inläggen som tidigare kommenterat anonymt känner att det blir ett för stort steg att ta att visa hela sin facebook-profil? En tröskel? Det de här personerna gör är att sprida idéer, en ny synvinkel och komma med intressanta motargument. Det kan finnas många anledningar till att dessa individer vill hållas anonyma. Jodå, man ska kunna stå för det man säger men: "anonymitet tvingar människor att lägga fokus på idéerna som framförs och inte vilken adress budbäraren har. Och det är därför dom inte vill att du ska kunna vara anonym, för det värsta dom vet är att behöva bemöta argumenten, att behöva titta över källorna", säger en typ jag följer på Youtube som nuförtiden går under namnet Angry Foreigner. Och jag håller med. Hela videon är värd att kolla igenom. 

Yttrandefrihet. Ett mycket fint ord. Jag har väldigt svårt med folk som använder yttrandefriheten som ett vapen. Yttrandefrihet betyder att få uttrycka sin åsikt, ibland är det som att folk glömmer bort att yttrandefrihet inte betyder att man kan slopa det sunda förnuftet. "En grundläggande tanke bakom yttrandefriheten är att var och en skall kunna ta del av en mångfald av åsikter gällande alla de frågor som vi fattar gemensamma beslut om. Yttrandefriheten brukar beskrivas som viktig för demokratin för att den möjliggör att information kan spridas fritt, och därmed får medborgare och beslutsfattare bättre möjligheter att komma fram till välgrundade beslut", skriver de på mänskligarättigheter.se. Yttrandefrihet betyder inte rätten att kränka folk eller på annat vis orsaka någon skada, varken anonymt eller under eget namn.

"Samtliga kommentarer förhandsmodereras", skriver Vasabladet i sin artikel, det är alltså någon som sitter och läser igenom varje kommentar och ser om den är relevant för diskussionen och inte fungerar i förnedrande syfte. Så varför ska man inte få fortsätta vara anonym då när det ändå är någon som sitter och kollar om det som skrivs passar in i sammanhanget eller inte före kommentaren publiceras?

De som lever för att förnedra folk på nätet kommer nog säkert att göra det i sitt eget namn, och gör det redan till viss del. Och sådana som tar åt sig av påhopp som sker av en anonym användare borde väl inte alls lägga sig i samhällsdebatter? Skaffa lite skinn på näsan och var inte så lättkränkt. Är det ens värt att argumentera med någon som inte är saklig? 

Det måste väl ha funnits en anledning till att webbkommentarer varit anonyma överhuvudtaget? Är det ingen annan som får lite Storebror ser dig-vibbar av att slopa anonymiteten?

Publicerad 26.02.2017 kl. 16:30

Förbannade älskade lockar

 

Jag har tänkt inleda mitt bloggande på ratata med ett relativt lättsmält tema. Jag har tänkt prata om hår, och jag är så självcentrerad att jag kommer att prata om mitt eget hår. 

Mitt hår har alltid varit självlockigt. Så länge jag var i den härliga åldern när man inte brydde sig om hur man såg ut (typ dagis till någonstans i mitten av lågstadiet?) hade jag inget som helst problem med mitt hår. Min farmor var nog den som allra mest uppskattade att pilla och ha sig med det. Komplimanger kom överallt ifrån. Jag var inte ens tonåring före jag började hänga på internetsidor där man skapar sig själv en profil och lär känna andra människor, läs berusad.org och kamrat.se, minnen alltså eller hur? Det var nog någonstans där, i flödet av en massa olika utseenden och stilar, som jag började fundera över mig själv. Jag introducerades av kompisar till band som My Chemical Romance, och stilen som bandet hade tilltalade mig. Det var mörka kläder, kajal runt ögonen och inget annat än rakt hår. För på alla bilder jag såg som jag tyckte var fina hade tjejerna spikrakt hår och möjligtvis också färgat i någon skrikig färg. 

Det var då som plattången blev min absolut bästa vän. Jag kunde inte ha brytt mig mindre om hur skadligt det var för håret, jag skulle ha det rakt. Under högstadiet fanns det nästan inte en enda dag när jag skulle ha gått till skolan med lockigt hår. Det fanns inte i min världsbild. I mina ögon var mitt naturligt lockiga hår en förbannelse. Det överensstämde inte alls med den inre bild jag hade av mig själv, med idealbilden jag hade av mig själv. Skulle mitt hår oturligt nog ha lockat sig, typ varje gång det kom i kontakt med regn, gick jag med huvan uppdragen. Jag frågade en gång frisören om det gick att göra håret permanent rakt men hon sade att det tär förskräckligt mycket på håret och att hon starkt avråder mig från det. 

Jag kunde inte ta åt mig av komplimanger jag fick för mitt lockiga hår. Lockarna var för mig den djupaste av förbannelser, jag kunde inte acceptera en komplimang för något som jag avskydde så mycket. Det kanske också ligger någonting i att jag aldrig ville vara speciell. De flesta runt mig hade nämligen rakt hår. Och jag ville vara som alla andra. Självlockigt hår är ju ändå i minoritet i de flesta sammanhang. 

Det skulle dröja tills början av gymnasiet innan jag insåg att: 1) platta håret är jobbigt och tidskrävande, 2) folk i min närhet har betalat skitmycket pengar för permanentlockar. En dag lämnade jag håret lockigt efter duschen och tittade på mig själv i spegeln. Håret lade sig i skruvlockar längs min axel. Jag gick ut till mamma i köket och sade något i stil med: "alltså egentligen är det ju nog ganska fint med lockigt hår". Mamma stod och såg på mig en stund och skrattade sedan åt mig som om jag precis hade berättat åt henne att bananer är gula. 

Jag undrar vad det kan vara som gör att det tar en hel barndom/tonår att lära sig acceptera sitt hår. Nåväl, jag har lyckats nu i alla fall, finns säkert sådana som inte gjort det. Man vill ju alltid ha det man inte har, brukar dom ju säga. Det handlar väl bara om självacceptans. Och att lära sig ta emot komplimanger. 

Nuförtiden låter jag mitt hår vara lockigt varje dag. Vid några få undantag, när jag känner för att styla upp mig lite inför en utekväll, plattar jag det. Det jag gör för att få håret på bilden är att duscha från morgonen och använda produkter som är speciellt bra för torrt hår och sedan bara låta det torka av sig självt. Låter enkelt men med tiden som jag blivit äldre har jag också, när det kommer till håret, blivit lat. Jag orkar inte bry mig så mycket om det så ibland ser det lite risigt och burrigt ut, orka duscha varje morgon liksom. Jag sneglar fortfarande på folk med rakt hår, det ser så lättskött ut. Jag har nu blivit för lat för mitt eget hår. 

 

Jag förhastade mig helt fantastiskt här tidigare idag så att jag råkade radera mitt första inlägg, den knappen är alldeles för lättillgänglig. Men så är det väl att byta portal, man lär sig förhoppningsvis av sina misstag. :D

Publicerad 20.02.2017 kl. 16:27

Hej, jag heter Heidi. Jag är 21 år och bosatt i Åbo. På min fritid tycker jag om att utöva karate, kolla lärorika youtube-videos och hänga med folk jag gillar. Jag skriver om sådant jag finner väsentligt för stunden och mina ämnen varierar in i det oändliga. 

 

E-mail: heddan.nylund@hotmail.com